Hearts and butterflies

”Så hur mår du, har du ont?

Nej bara som normalt.

Vad menar du? Normalt innebär ju ingen smärta alls.”

Jag vet inte riktigt när det började och jag vet absolut inte varför men jag ska nu ta ansvar för mig själv och få svar och hjälp.

Jag har ont. Jag har smärta i kroppen. Jämt. Varje dag. Det låter så dramatiskt att säga så men det är faktiskt sant. Min kropp känns många dagar så trasig att jag inte vet om den någonsin kommer må bra igen. Och detta har pågått länge. Redan i tonåren var jag till läkare och sjukgymnaster för smärta. Smärta i min nacke, smärta i min rygg, huvudvärk och migrän. Och med åren har detta blivit värre och värre. Migränen blir fler och längre och värken i kroppen starkare. Men trots allt så verkar min kropp må bra. I alla fall som det ser ut utanpå. Men det känns inte så….

Men jag har nu faktiskt gjort ett val. Jag ska inte bara se till alla andra och att de får sina behov mötta och att de får hjälpen de behöver. Jag ska be om hjälp för mig. För jag måste få må bättre än så här. För mig har smärtan, värken, domningarna och tröttheten blivit normalt. Realisationen att jag nästan reflexmässigt svarar ” nej då, som vanligt bara” när någon frågar om jag har ont skrämmer mig. För smärta ska inte behöva vara normalt. Men just nu är det så för mig. Om jag skulle räkna, vilket jag gjort i förberedelse för mig själv, hur många dagar jag varit smärtfri detta år så räcker mina händer gott och  väl till, för det är inte många dagar.

Men jag har nu tagit ett beslut och bett om hjälp. På onsdag ska jag träffa en läkare och vi ska börja arbeta mot att förstå varför min kropp gör ont och hur vi kan hjälpa den. Även om detta är bra, ett steg i rätt riktning, så är det ändå lite skrämmande. För risken finns ju alltid där, att det är något som är så trasigt att det inte går laga, att jag måste lära mig leva med denna värk och smärta. Men jag tror att det jag är mest rädd för är att inte bli trodd. Att få höra att det är inbillning, eller att jag överdriver. För vem ska hjälpa mig då om jag inte blir trodd?

Smärta ska inte behöva vara normalt och även om den idag är det för mig så ska jag arbeta och leta efter ett sätt att förändra på det. Jag ska ge mig själv ett nytt normalt.

För jag är less på smärtan nu. Jag vill må bättre.