”Han ser ju pigg och glad ut i alla fall”
Orden rullar med ett glatt leende över läpparna på en sköterska. Hon menar väl och vill vara uppmuntrande men jag känner mig bara förminskad.
Vi har turen att ha en väldigt glad pojke. En pojke som nästan alltid har ett leende till övers och tycker om nya människor. Till och med när han låg med inhallationer för att luftvägarna var för trånga i mars hade han orken att charma in sig med leenden och klara ögon.
Med Amandus måste man ha lite koll för han säger sällan till utan kör glatt på och kompenserar med en lite längre tupplur senare. Så ofta kommer upptäckten av feber som en chock.
Så var det även denna gång. Febern kom mitt i natten och efterföljande snuva och hosta var inte långt bort. Men glad var han ändå.
Så då blir det att dubbelkolla vätskeintag och att han kissar som han ska. Kollar kappilläråterfyllnaden ett par gånger om dagen för att vara säker att han inte blir uttorkad. För att bli uttorkad blir snabbt farligt för Amandus njurar på grund av hans mediciner.
Men han är glad ändå. Han kryper omkring och leker verkar för ett otränat öga må rätt okey.
Men när dag tre med hög feber kommer är inte ens Amandus glad längre. Tårarna rinner på både han och mig när han inte längre vet vad han ska göra av sig själv. Sova kanske, men allt gör så ont, leka är inte att tala om. Andningen är tung och reserverna tömda….
Han ligger nu här på min bröstkorg och andas tungt men sover i alla fall en stund. Min tröja är täckt av tårar och snor men sånt känns sekundärt. Det är normalt, ja till och med vanligt att barn är sjuka ibland men det värker i mammahjärtat när det är så här. För nu är han inte glad och pigg, och jag vet vad de innebär… att om det inte vänder snart så blir det en sjukhusvistelse även denna gång…
Nu är reserverna för min son slut. Nu är han inte glad längre.
Kram / Sabina
Senaste kommentarer