Drömmar som dröjer sig kvar

Jag öppnar mina ögon och ser mig omkring. Ett krafsade mot dörren höra och efterföljt av att dörren som tidigare stod på glänt glider upp och en vit katt smyger sig in i rummet. Jag hälsar sömndrucken på henne trots att jag vet att hon inte kan höra mig och följer henne med blicken när hon målinriktat går fram till datastolen och hoppar upp.

Sedan träffar vattenstrålen mig. Jag hoppar till och höjer reflexmässigt händerna mot ansiktet som skydd.

– Du ville ju att jag skulle kolla att du höll sig vaken, haha så nu gör jag det.

Jag sänker handen och möter hennes blick där hon står i dörröppningen med vattenflaskan fortfarande höjd och med ett enormt leende på läpparna.

– Ja du har rätt, tack för påminnelsen.

Jag greppar tag i kursboken som fortfarande ligger uppslagen på sängen bredvid mig. Jag möter så hennes blick igen och visar att jag tänker fortsätta nu, jag måste bli klar inför seminariet på fredag. Hon för vattensprutan mot munnen och låtsas blåsa bort rök från den innan hon vänder sig om och går. Hennes blonda lockar sveper omkring henne. Hon hejdar sig så, vrider sig halvvägs mot mig och tillägger;

– Kom ihåg att det är din tur att laga middag idag.

Jag nickar som svar och tittar ner i boken igen. Men bokens sidor är tomma… Jag bläddrar fram och tillbaka men möter bara sida efter sida som är helt blanka och utan ord. Jag ser mig förvirrat omkring och inser då att katten är borta. Och tapeten på väggen bakom datorn, den där med det häftiga stadsmotivet, börjar även den liksom blekna bort. Jag flyger upp och ser mig omkring. Var är jag?

– Hej då, jag går nu!

Jag springer ut i hallen, med tårarna nu strömmande nerför kinderna.

– Vänta! Gå inte!

Men hon stannar inte och jag ser ytterdörren glida igen. När jag sliter upp den möts jag bara av ett mörker. Ett mörker. Ett tjockt tungt mörker som sluter sig om mig. Men långt framför mig tycker jag mig se ett ljus. Med tårarna rinnande springer jag i vad som känns som en evighet. Och långsamt kommer jag närmare och tillslut är jag tillräckligt nära för att se vad ljuset kommer ifrån. Och då viker sig mina knän och jag sjunker ihop. Jag känner det blöta gräset mot mina ben och regnet mot min rygg men blir ändå sittande och bara stilla på de varma ljusen framför mig. Jag ser blommorna och lyktorna. Jag ser änglarna ,skiftnyckeln och den lilla among-us-figuren som står utplacerade runt om den vackra stenen med hennes namn på. Jag ser på allt och känner hur mörkret nästan trycker luften ur mina lungor. Det sista jag hör innan drömmen försvinner är hennes röst som sakta tonar bort.

”En sång, ära, en sång innan jag dör. Stolthet, en sång som lever kvar. Finn en sång, en sista ton, äran från stjärnan i bandet… Som missat sina chanser här. En sång när livet låg för hans fot, äran hos den kvinna vars blick sa: Jag är stolt!”

…

Jag vaknade idag med kinderna blöta och själen tung. Jag saknar dig min älskade syster. Du besöker mig ofta i mina drömmar, ibland så att sorgen efteråt nästan får mig att drunkna men även andra gånger som jag vaknar med värme i hjärtat efter minnen om vilken underbar människa du var.

Du är föralltid älskad, föralltid saknad och aldrig glömd.

//Sabina