Mina fötter bär mig framåt. Ibland med stadiga steg, ibland vingliga. Ibland tar jag mig långt, ibland blir det två steg fram och ett steg bak. Ibland är jag så stolt över hur långt jag kommit även om jag ibland måste acceptera att resan är långt ifrån över.
Just nu känns mina fötter trötta. Nätterna spelar mig spratt och jag väntar ibland med en skrämmande känslan att jag tillbaka i gropen jag befann mig i för ett år sedan. Den där gropen som kändes bottenlös och utan utgång. Och känslan av att vara där igen skrämmer mig. Jag vill inte vara där, och trodde att jag inte skulle behöva hamna där igen. Och känslan och skräcken följer med mig under dagen och gör mina steg långsamma och mödosamma.
Mina fötter är trötta och värker… Men dom bär mig fortfarande. Jag försöker fokusera på idag men marken är ojämn. Det är mycket som händer runtomkring med sjukdom, jobb, studier och fritid. Och allting gör terrängen svårbevandrad.
Men jag har mina kryckor. De som stöttar mig när fötterna värker och vinglar. Mina pojkar och min man. Med ett leende, en kram och några vänliga ord så kämpar vi vidare. Vi fortsätter ta steg även om mina fötter värker.
Kram / Sabina
Senaste kommentarer