När man har sjukhusets rutiner i ryggmärgen

Åter igen är vi på sjukhuset. Det känns som att jag tillbringar all min tid på ett av två ställen, hemma i lägenheten eller på sjukhus. Denna gång var det inte ens planerat. Amandus började bli dålig i onsdags, herregud det är snart en vecka sen, och blev sen sämre och sämre allt eftersom dagarna gick.

På fredagen konstaterades det att han hade RS. Han största problem var att han inte ville äta. Han började nu gå ner i vikt. På söndag hade det fortfarande inte vänt och vi blev så inlagda med vätskeersättning och inhalatiomer då andningen nu även var påverkad.

Han mår bättre för varje dag nu, tack och lov, men tyvärr så äter han fortfarande väldigt dåligt så jag vet inte hur länge vi blir inlagda. Jag vill bara att han ska få bli bra först så man inte riskerar att han blir dålig igen. Han har ju, som jag fått höra så många gånger de senaste dagarna, ”lite mindre maegonaler” än andra barn.

Vid det här laget känner jag mig lika hemma på sjukhus så I vår lägenhet. Jag är här så ofta med nån av våra barn att jag nästan aldrig ser ett nytt ansikte här längre. Jag har träffat dem alla förut. Även om det kanske skulle kännas skönt att inte behöv presentera sig jämt så är det också svårt, för det vittnar om hur mycket tid vi tillbringar på sjukhus.

Men vi kämpar på och ska förhoppningsvis ta oss hem igen snart.

Kramar / Sabina