Att vara gravid med sitt första barn är nervöst. För man har ju inte gjort detta förut. Men samtidigt var jag ju bara så taggad! Graviditeten med Gabriel var helt okey. Jag var lite illamående från början men inget jag inte kunde hantera med hjälp av salta kex och mycket vatten. På slutet av graviditeten halkade jag omkull på en isfläck och fick i samband med det ont i ljumskarna och fick höra att min instabila bäcken inte klarade av det så att jag fick därefter problem med smärta, så kallade foglossningssmärta. Men det var inte jättefarligt ändå. Det jag hade mest svårt med under hela graviditeten var mitt humör. Graviditetshormonerna drev mig till helt galna utspel. Mina känslor var inte bara uppvridna eller överdrivna, det var totalt irrationella! Jag kunde helt plötsligt börja gråta helt utan någon anledning. Det var helt galet. Jag väntade mig nästan att jag en dag skulle mötas av en tvångströja, jag var verkligen inte mig själv.
Jag var så taggad på förlossningen även om jag var nervös också, ganska väldigt nervös om jag ska vara ärlig. Det jag var mest nervös över var att bli hemskickad från förlossningen när jag själv kände mig redo att vara där. Jag minns så tydligt samtal med mina kompisar att jag skulle tälta utanför förlossningen för att inte behöva vara hemma längre än jag ville. Jag är en människa som känner mig som tryggast på sjukhus. De är proffs och kan ju detta. Jag hade aldrig gjort detta förut och var väldigt osäker på hur jag skulle klara av det. Så jag ville vara på sjukhus tidigt. Även om jag läst massor med böcker och varit på föräldrautbildning via MVC så kunde jag ju inte veta hur just min kropp skulle hantera allt detta.
Men förlossningen gick bra. Det var egentligen en sak som jag tyckte var jobbig och det var första timmen efter att Gabriel föddes. Jag fick nämligen en ganska stor bristning. Och när han då kom ut blev det en väldigt stressad stämning i rummet. De ville ha ut moderkakan snabbt så att de fick börja sy och jag hann knappt hinna med i vad som hände. Att bedövningen de då satte inte tog var ju även det vedervärdigt. Det gjorde så ont att de inte fick ta i mig. Men då jag blödde en del sa de till mig att använda lustgasen istället. Men det blev inte bra det heller. Att ta lustgas vid en värk funkar ju att man vet när man ska ta av masken, då värken släpper, men det fungerade ju inte nu. Så nu låg jag med tårar i ögonen och krampaktigt gäll masken mot ansiktet tills Morgan såg mina ögon börja rulla. Då tog han bort den, jag tog två djupa andetag för att komma tillbaka igen och sen slet jag tillbaka masken igen. Och så höll det på i 45 minuter. De sydde länge och mycket. Och mitt i allt hade jag Gabriel på bröstet men var inte riktigt med utan låg och var livrädd att jag skulle tappa honom i golvet. Det var en hemsk start på vårat liv tillsammans. Men till slut när de äntligen var klara och jag kunde klarna på riktigt så kunde jag äntligen känna glädje och lättnad över att han äntligen var här.
Livet när Gabriel var underbart från första stund. Jag vet att det är klyscha att säga så men jag kände verkligen så. Självklart var brösten ömma från början och man fick oerhört lite med sömn men jag var ju äntligen mamma så jag njöt verkligen av livet ändå. Det var (och är fortfarande) magiskt att se alla nya saker han lär sig och växa upp till mer och mer av en individ. Vi var nu en familj! Äntligen!
Kram på er / Sabina
Senaste kommentarer