Redan när Gabriel bara var en vecka gammal så slogs jag första gången av en längtan. Längtan efter ett barn till, ett syskon till Gabriel. Men Morgan (den kloka av oss) ville vänta tills Gabriel var lite större innan han kände sig redo att börja fundera på det. Mellan mig och mina syskon har det varit ungefär ett och ett halvt år och jag har alltid tyckt att det var lagom men respekterade ändå hur Morgan kände, vi är ju faktiskt två i det hela. Men sedan när Gabriels epilepsi debuterade var helt plötsligt tanken på ett syskon väldigt långt borta, och det var något jag sörjde. Jag ville ha fler barn, ville ha ett syskon men våra liv låg upp- och ner i en rörig grop och att mitt i det genomgå en graviditet och sätta ett barn till världen var inte tänkbart.
Men så just innan Gabriel skulle fylla tre valde vi att börja försöka med inställningen att det förmodligen skulle ta tid denna gången också. Två dagar efter att vi tagit det beslutet så kom min mens så det kändes som att vi ändå hade ett bra utgångsläge men var ändå näst intill bestämda på att få vänta på det där positiva testet. Så ni kan ju gissa chocken när jag en månad senare kände mig så konstig och därför tog ett graviditetstest bara för att ”visa att det inte är nått så mensen kan komma nån gång” och att det då visade positivt. Det som är mest komiskt i det hela är ju att man beräknar att graviditeten börjar första dagen vid senaste mensen och med det sättet att räkna så försökte vi alltså i två dagar denna gång innan vi var gravida. Det kan man lugnt säga var chockartat.
Denna graviditet var helt annorlunda från den med Gabriel. Jag var extremt illamående redan från vecka fem och det släppte inte förrän vecka 23 även om det ibland gjorde sig påmint efter det. Dessutom hade jag stora problem med foglossningar (eller bäckenrelaterad smärta som jag nu lärt mig att det heter) som började redan i vecka 14 och sedan bara eskalerade. Jag blev sjukskriven från vecka 24 då jag helt enkelt inte klarade av att ta mig till jobbet, jag tog mig knappt upp ur sängen på morgonen på grund av smärtan. Från ca vecka 30 gick jag på ganska mycket smärtstillande tabletter som knappt tog udden av allt. Jag hade ont 24 timmar om dygnet och var helt miserabel. Jag ville bara att graviditeten skulle ta slut.
Men en annan del som nog inte så särskilt många i min omgivning visste var hur dåligt jag mådde psykiskt under denna graviditet. Att jag hade ont visste de flesta, jag var ju sjukskriven, men att jag mådde dåligt psykiskt var det endast ett fåtal som visste och förstod. Det var inte som att jag gömde det för någon men jag basunerade heller inte med det. Jag mådde dåligt av flera anledningar. Dels så sliter det på en psyke att inte må bra fysiskt men jag kände mig dessutom så misslyckad. Jag hade någonstans fått för mig att graviditet var något man kunde bli bra på, ju mer man hade tränat på det. Och jag hade ju varit gravid en gång utan större problem då borde ju denna graviditet vara ännu bättre. Prestigen greppade tag i mig och jag kände mig som att jag hade misslyckats med att vara gravid ”på rätt sätt”. Kommentarer som ”en graviditet är inget sjukdomstillstånd” , ”att vara gravid är ju något man väljer själv” , ”man borde vara tacksam att man kan bli gravid” och ”kvinnor har varit gravida i alla tider utan problem” ringde i mitt huvud dag som natt och jag bara grät. Jag ville så gärna ha detta barn men jag ville inte vara gravid.
Det dåliga samvetet tärde även det på mitt psyke. Dels handlade det om mitt samvete gentemot Gabriel, min älskade pojke, som jag knappt umgicks med. Jag var den som hämtade och lämnade på förskolan så att hans tider skulle funka bra men annars låg jag mest bara i sängen, för det var det enda stället i hela vårt hem som gav min ömmande kropp någon avlastning. Men mitt dåliga samvete handlade också om mina känslor för det ännu ofödda barnet jag bar på. Jag kom på mig själv flera gånger att sitta och googla på överlevnadsstatistik för bebisar som föds för tidigt, jag visste att barn som fötts så tidigt som vecka 21 kan överleva. Och efter att ha googlat på detta en stund började jag googla på sätt att själv sätta igång en förlossning. Här hejdade jag mig alltid, jag gjorde aldrig nånting för att sätta igång det i förtid, men bara att jag övervägde det gjorde att jag kunde sitta och gråta i flera timmar. Allt för att sedan ett par dagar senare upprepa hela processen igen. När jag var i vecka 28 sa jag till min barnmorska att jag ville ha en igångsättning och fick svaret ”Men vännen, du kan ju inte föda nu”. Jag förstod det mycket väl och ursäktade mig snabbt och la till att jag ville ha en planerad igångsättning så snart som det räknades som ofarligt. Men jag ska vara helt ärlig att jag vet inte vad jag menade där och då… om jag egentligen hade velat ha den redan då.
Men jag fick min igångsättning. När jag var i vecka 38 sattes jag igång. Det blev först en dag med cytotec för att framkalla lite sammandragningar då Amandus ännu inte riktigt fixerats sig och de därför inte ville ta hål på hinnorna med risk för att navelsträngen eller en hand skulle trilla ner framför huvudet. Detta gick rätt bra. Jag hade sammandragningar under dagen och när kvällen kom och han fortfarande inte var fixerad så beslutades det att vi skulle få sova och ta nya tag nästkommande dag. Nästa dag var Amandus fixerad och jag hade lite sammandragningar men ingenting som gjort nått för min öppningsgrad. Så det beslutades att ta hål på hinnorna. Och då gick det undan! På tre timmar gick jag från tre centimeter till tio och efter nio minuters krystande så var han ute. Jag kände mig så stark! Jag var med hela vägen och hade koll på allt som hände. Jag brukar göra jämförelsen att med Gabriel blev jag förlöst och med Amandus var det jag som födde barn.
Och revanschen jag kände efteråt! Jag stod på knä och hängde över ryggstödet på sängen (som var upphöjt) medan jag krystade så när Amandus kom fick jag sedan själv ta emot honom och lägga upp på mitt bröst. Och när JAG sedan var redo så vände jag på mig och lade mig ner. När JAG var redo så krystade jag ut moderkakan. När JAG var redo så började de undersöka hur jag brustit. Allt var så lungt och stressfritt att jag bara njöt av stunden. att äntligen ha Amandus här, liggandes mot mitt bröst. Jag hade fått en liten bristning denna gång men det var inget som var svårsytt. Dessutom tog bedövningen denna gång så jag kände ingenting när det syddes.
Så vi låg bara där och myste alla tre, både jag och Morgan glada över att graviditeten nu var över och jag förhoppningsvis skulle få börja må bättre nu, även om vi visste att det kunde ta tid för min kropp att läka. Men nu längtade vi bara efter att få komma hem och att Gabriel skulle få träffa Amandus. När vi dessutom hamnade på ett gemensamt rum på BB kände jag på en gång att så fort vi kunde skulle vi hem. Jag tänkte sova en natt på BB men sen skulle vi hem. Och som vi längtade efter det.
Kramar / Sabina
Senaste kommentarer