Ibland snurrar mitt huvud snabbare än jag kan hinna med. Ibland dyker tankar upp som leder till nya tankar som leder till frågor som inte kan besvaras. Och alla dessa tankar och frågor slåss i mitt huvud, slåss för att rymmas, slåss för att höras, slåss för att få redas ut. Då är det inte konstigt att man ibland känner det som att man sitter i en karusell som snurrar alldeles för fort och man inte kan kliva av.
Idag är en sådan dag. Jag tänker, funderar och oroar mig över så mycket. Jag oroar mig för Amandus och vad som ska hända med honom nu. De värden jag fick efter blodtryckskontrollen verkar i överlag vara bra, vilket innebär att hans blodtryck inte längre är förhöjt. Vilket jag egentligen är väldigt glad över. Det innebär ju att medicinen hjälper. Men samtidigt får det mig att fundera, att oroa mig. För detta innebär ju att det alternativet läkarna först ville köra på, att höja dosen i hop om att hjärtat då skulle slå bättre, kanske inte längre är det bästa alternativet. För man vill ju inte att han ska bli låg i blodtrycket heller. Så vad ska hända nu? Vad kan vi göra för att han ska få må bättre? Hur kan vi se till att det hjärta som tickar inne i min älskade son orkar fortsätta i 80 år till? Jag vet inte… och kommer nog inte veta innan nästa ultraljud som är först den 13e februari. Det känns oerhört långt borta just nu.
Även Gabriel ockuperar mina tankar. För en vecka hade han anfall igen och vi misstänker att han haft ”sprak” (aktivitet som inte blivit anfall men ändå stört) under veckan. Detta innebär att hans medicin återigen måste justeras. Men hur vet vi inte. blodprover ska tas först för man misstänker att han känner av biverkningar av medicinen på dosen han har idag. Så då kanske det blir så att en ny medicin ska läggas till. Inte heller dessa funderingar får jag svar på utan mitt huvud fortsätter bara snurra.
Jag har släkt som jag oroar mig för, som ligger på sjukhus med det enda beskedet att man ”hittat en knöl i levern”. Vad innebär detta? När vet man mer? Jag knäpper mina händer och ber så hårt om goda nyheter men inte heller här har jag svar. Det är bara vänta och se.
Jag sitter här och försöker få ner alla mina tankar i skrift och kämpar för varje knapptryck. För texten blir lika rörig som mitt sinne. Men det var ju lite det som var tanken med denna blogg. Att dela med mig av mitt kaos, både det som syns utanpå och runt omkring och det som härjar inuti.
I ett försök att rensa mitt huvud tog jag en kort promenad med Amandus mot min bröstkorg. Slasket och snökaoset kändes på något poetiskt sätt passande till allts som slaskade runt i huvudet. Men jag måste ändå erkänna att lite frisk luft var skönt.
Kramar/ Sabina
Senaste kommentarer