När jag och min fästman äntligen tog steget och bestämde oss för att börja försöka skaffa barn kunde jag inte vara lyckligare. Ett barn, ja kanske flera var det jag önskade för oss. Jag ville så gärna att vi skulle bli en familj.
Men tiden gick och det hände inte… Månad efter månad visade det där förbaskade graviditetstestet negativt. Månad efter månad kom min mens dagarna efter det negativa testet. Tankarna började snurra, och de snurrade fort. Tänk om något var fel? Tänk om vi inte kunde få barn?
Efter att vi försökt i ungefär ett år berätta min lillasyster om den glada nyheten att de var gravida. Det kändes som att jag skulle slitas isär. Jag var så glad för hennes skull men samtidigt var jag så ledsen för min egen. De hade typ blivit gravida på en gång. Och jag visste inte ens om jag kunde bli gravid. Hur kunde jag ens sätta fokuset där? Jag borde varit glad för min systers skull, fira med henne, men jag kunde knappt titta på henne utan att känna hur det knöt sig i magen och hur mina ögon tårades. Det kändes hemskt hur två så starka känslor som kärlek och avund kunde finnas i mitt hjärta samtidigt.
Men jag vägrade ge upp. Vi fortsatte försöka och testen fortfarande visa negativt. Det blev nästan som på rutin. Ta ett test för att kroppen sedan skulle kunna erkänna att vi inte var gravida denna månad heller. Men att få helt plötsligt ta det där graviditetstestet som då visade på något annat var så absurt. Jag började fundera om testet var trasigt. Vad betydde det när det var två streck? Så brukar ju inte testerna se ut. Jag var tvungen att ta fram instruktionerna för att förstå vad detta innebar. Och det var då det gick upp för mig. Jag var gravid! Wow! Äntligen skulle jag få bli mamma! Jag var så glad att jag nästan flög ut från toaletten med handen ömt placerad på magen.
Senaste kommentarer