Det finns dagar jag känner mig som en superhjälte, dagar jag känner att jag kan klara allt. Och det finns dagar jag inte förmår mig upp ur sängen. Men visst är jag älskad ändå?
Idag var en dag där både kropp och själ har spelat mig spratt och lämnat mig i en hög kippande efter andan. Sjuk och sliten spenderades natten med drömmar om det ena misslyckandet efter det andra blandat med en alldeles för stor dos av ”om det värsta händer” scenarion. Vilket gjorde att när väckarklockan ringde imorse och det var dags för pojkarnas medicin så rann nästan tårarna mer för mina kinder när jag masade mig upp. När medicinen sedan var klar och frukost serverats till Gabriel gick jag tillbaka till. sängen. Och där låg jag. Timme efter timme. Bråkandes med mig själv om varför jag tyckte det var acceptabelt att bara ge Gabriel sin surfplatta och Amandus en leksak där han fortfarande låg i pyjamas i spjälsängen. Som i en dvala byta nån blöja och sedan gömmer jag mig under täcket igen.
Några gånger kommer Gabriel in och frågar om jag ska vakna och jag svarar honom ärligt. ”Mamma låt inte så bra idag, jag behöver vila.” Han nickar förstående och går igen. Det hugger till i mitt hjärta av dåligt samvete men jag förmår mig ändå inte upp ur sängen.
Halv tolv tar jag mig upp, mest för att jag vet att Gabriel måste få lunch, och känner då för första gången idag lite glädje, Gabriel ler glatt mot mig och busar med Amandus medan gårdagens pannkaka värms i micron. Solen lyser in genom fönstret och vi sätter oss ner.
Då kommer mitt dåliga samvete ikapp och vrider om min mage. Jag ser disken på bänken, tvätten som måste göras och sängar som måste bäddas. Jag reser mig så då upp igen och börjar yra runt med olika sysslor samtidigt som Gabriel nöjt äter. När jag till slut känner att jag åstadkommit något vettigt kommer Gabriel gående. ” Jag känner mig mätt.” Själv har jag inte ens börjat äta.
Efter ett toabesök lägger jag sedan Gabriel för vila ensam. Han protesterar, han brukar ju få sällskap när han ska vila på dagen, men ger sig när jag förklarar att jag måste få äta lunch. Medan jag äter somnar han.
Jag har dagar där jag inte är den perfekta mamman. Dagar jag känner mig som en värdelös mamma. Men när vi så sitter ute på balkongen till mellis och jag ger Gabriel en kram och han svarar ”Jag älskar dig” så vet jag att det ändå är okey. Jag är inte perfekt, långt därifrån, men jag är älskad ändå. Och så länge det fortsätter vara sant, så länge mina söner kan titta på mig med glittrande ögon och säga att de älskar mig, så känmer jag viljan att försöka göra bättre imorgon. Att må bättre imorgon.
Kramar / Sabina
Senaste kommentarer