Snabba steg slår mot gångvägen och jag suckar bittert över att jag hur jag än försöker undvika vattenpölar så är mina fötter genomvåta. Jag känner hur jackan blir mer och mer blöt och suckar igen över att jag trodde den skulle skydda mig från det regn som hänsynslöst fortsätter falla.
Jag hade i alla fall inga planer som blev förstörda av regnet, inget som blev tvunget att ställa in. Allt jag hade var en kort promenad till och från affären. Men regnet besvärade mig så. Jag har genomblöt när jag nådde affären och började känna mig rätt obekväm för man stod i kön och väntade på att betala. Jag fick ett medlidande leende från kassören och sen stålsätta jag mig och begav mig ut i regnet igen.
Vinden hade ökat och regnet piskade runt mig. Jag skyndade på mina steg igen, längtande efter att få av allt blöt och krypa ner i soffan under en filt.
Men så hejdade jag mig. Jag vet inte riktigt varför men jag hejdade mig.
Varför var jag så sur? Varför var regnet så besvärligt?
Som för att besvara mina frågor greppade vinden tag i min huva och regnet kunde nu helt obehindrat träffa mitt utsläppta hår. Jag tog ett djupt, lugnande och på sätt och vis renande andetag och vände upp ansiktet mot regnet.
Efter bara någon sekund kändes regnet inte längre besvärligt, kallt eller obehagligt. Nej det var nu renande, friande och behagligt. Jag stod där och lät regnet skölja över min redan genomblöta gestalt och njöt av stunden. Där i regnet sköljdes stressen bort, illa kan bort, jobbiga tankar bort. Och allt som just i den stunden fanns kvar var minna egna andetag och smattrande från regnet.
Det är allt för ofta man undviker regnet och skyndar sig till skydd. Men jag tror att vi alla skulle må bra av att då och då bara uppleva det, och känna hur mycket som sköljs bort av en ordentlig regnskur.
Kramar / Sabina
Men så fint skrivet