Jag har funderat mycket den senaste tiden på hur jag beskrivs av människor i min närhet. För hur man än väljer att se på det så tror jag man identifierar sig mycket genom hur andra uppfattar en. Vare sig det är någonting man håller med om, inte känner sig riktigt uppnått eller kanske nått som man vill ändra med sig själv, så blir det en del av ens identitet.
Jag har ofta, ja nästan alltid beskrivits som en positiv person. Glad, skämtsam, positiv, härlig. Ja synonymerna är många. Min svärmor har sedan länge kallat mig för sin lilla solstråle. Och detta är något som jag lagt en viss stolthet i. Att ett sådant ord som ”glad” är det som identifierar mig. För jag blir varm av tanken att mina medmänniskor tycker att jag sprider glädje omkring mig.
Men det senaste året har jag haft svårt för att känna igen mig i denna beskrivning. Vilket gör det svårt att riktigt greppa vem jag är. Behöver jag bara tid, tid att läka efter allt det svåra så jag själv kan se mig som ” dem glada solstrålen” igen? Eller är detta en beskrivning som kanske helt enkelt inte är jag längre?
Jag menar inte att låta dramatisk och säga att jag har blivit bitter eller är ledsen eller arg jämt men det känns som att det har skiftat. Glad är inte längre ordet jag känner mest tillhörighet med när jag funderar på orden som andra använder för att beskriva mig med. Det finns ett annat ord som idag stämmer in bättre.
Stark. Jag har många gånger känt mig så svag och trasig. Men på nått vis har jag kämpat på och tagit mig vidare. Och det kräver styrka. Jag har burit två barn in i denna värld. Och det kräver styrka. Jag kämpar varje dag för att mina barn ska få må så bra de kan. Och det kräver styrka. Vi är alla med om svårigheter i livet och jag har definitivt haft min beskärda del, men jag har inte låtit det besegra mig. Och det kräver styrka.
Jag har många gånger ryggat bakåt när människor beskrivit mig som stark. För jag har inte känt mig stark. Jag som gråter så mycket. Som ber om hjälp så ofta. Som numera har regelbunden kontakt med kurator för att bearbeta allt. Men sedan sa en vän en sak till mig… Något jag säkert hört hundra gånger förr men denna gång så gick det som in.
”Det finns en enorm styrka i att tillåta sig själv att visa sig svag.”
Det finns många kvällar som denna där jag ligger med tårar i ögonen och funderar på allt. Allt som hänt och fortsätter hända. Allting som på sätt och vis tvingar mig att vara stark. För om jag inte är det, inte är stark nog att axla alla de tyngder livet ger mig, då går jag under. Och det är inte ett alternativ.
Så det kanske är så att det nya ordet som definierar mig är ”stark”. Och kanske en dag kan jag känna samma tillhörighet till ”glad” igen.
Samma kloka människa sa även åt mig att man måste fundera ut vem man själv är, oberoende på vad andra tycker. Att vara den man vill vara och inte den som andra tror eller vill att man ska vara. Att vara stolt över den man är och våga visa det.
Men skulle någon idag fråga mig vem jag är, be mig att beskriva mig själv så vet jag inte vad jag skulle svara. För just nu är livet rörigt och svårt och jag tvingas vara stark, även om jag är så less på att vara stark. Men kanske är det just sånna här stunder som lär en vilka ord som definierar en.
Kramar / Sabina
Fullt förståeligt att det är svårt att känna sig glad, när ni prövas så hårt. Man känner och tänker på olika sätt, under livets gång och prövningar. Det behöver inte vara fel utan helt ok, att man känner så. Vi behöver inte placera oss i ett visst fack och sen sitta fast där. Du är en stark solstråle och en massa annat Sabina. Gå din väg och följ ditt hjärta. Sen kan andra tycka vad de vill?