Hearts and butterflies

Jag har stundvis kännt att min hjärna jobbar emot mig. Nej, om jag ska vara riktigt ärlig så har det nog alltid känts som att min hjärna fungerat annorlunda än hos andra. Och länge så skrev jag det till attribut som att jag är korkad, lat, omotiverad… fast orsaken kanske varit något helt annat.

Livet är så kaosartat i sin natur och när din hjärna inte kan få ordning på kaoset blir det så svårt. Möten glöms bort, saker försvinner, känslor stormar okontrollerabart, arbetsuppgifter känns övermäktiga, tålamodet tryter, information missförstås, jaa det är bara för att nämna en del av kaoset. Kaoset som är min hjärna och jag.

De senaste åren känns det som att det där som jag ofta finner så svårt blivit ännu svårare, ibland till och med nästan omöjligt… Men trots allt det svåra så fanns det en del av mig som höll kvar vid en kämpaglöd. Jag ville få svar, få hjälp, få må bättre.

Och jag har jobbat för det. Jag har gjort jobbet, sökt hjälp, gått i terapi av olika slag och lärt mig sätt att reda ut allt det röriga. Men mitt i allt detta arbete kom frågan upp i mitt huvud som jag så många gånger haft och knuffat undan.

Ska det vara så här svårt att fungera?

Jag har varje gång denna fråga susat förbi i det virrvarr som är mitt huvud bortförklarat det. Med trötthet, lathet, sömnbrist som förälder, eller något annat som för stunden tillät mig att ignorera djupet i min fråga. För om jag verkligen tillåter mig att fundera på det verkliga svaret på denna fråga så måste jag vara villig att acceptera svaret också.

Men jag visste att det var dags för förändring. Så jag ställde mig frågan på riktigt, högt och tydligt. Jag ställde frågan till min psykolog och då började resan mot en diagnos, mot hjälp. Och jag har nu fått diagnosen.

ADHD

Min hjärna och jag fungerar inte som många andra. I min hjärna saknas signalsubstanser och vissa saker blir då svårare. Jag är inte korkad eller lat. Min hjärna fungerar bara på en annorlunda sätt. Och när jag nu kan börja förstå det bättre kan jag lära mig arbeta med min hjärna istället för emot den.

Denna resa till en diagnos har för mig varit oerhört överväldigande. Jag har många gånger oroat mig för vad folk ska säga om de visste, vad de skulle tycka. Jag har längtat efter ett erkännande och bekräftan att jag inte är korkad eller lat. Att det faktum att jag får jobba så hårt för det jag har åstadkommit har en anledning. Det ska inte behöva vara så där svårt att fungera. Och nu vet jag det och kan då börja fokusera på att må bättre. För även om vi är lite annorlunda så är vi ändå rätt bra, min hjärna och jag.

/Kramar Sabina